Förlåta.
Integrera
det förflutna och sluta cirklar. Förlåta mig själv för misstag,
för att jag inte värdesatte mig själv och levde närvarande i alla
situationer. För att jag flydde, gömde mig, skämdes och inte
deltog fullt ut i Livet. För att jag inte visste att Livet också
var för mig...
Iakttagelser.
Jag
iakttar vad som väcker längtan och inspiration och vad som väcker
stress.
Längtan
att skapa.
Stress
av alla måsten.
Jag
iakttar små utbrott av ångest som flammar upp men sen avtar bara av
att jag finns där.
Jag
ser den gamla välbekanta känslan av utanförskap. Den får också
finnas.
För
jag flyr inte längre. Det är därför jag är här, tillbaka till
den plats jag en gång flydde från. Jag vet ju att det egentligen
inte handlar om någon plats. Det handlar om obehagliga och mörka
skrymslen och vrår i mig själv.
Som
min rotlöshet, rastlöshet, oro
en
tyngd, ett mörker, en sorg
Inte
fått höra till
inte
fått känna kraften av ett väl utvecklat rotsystem
i
mustig mylla
och
näringsrik jord
Samhörighet.
Det
är underbart att känna samhörighet med världen omkring en. Vandra
på gator och torg och känna ett VI. Jag i förhållande till andra
människor, naturligt, enkelt, vänligt, kärleksfullt. Det har inte
alltid varit så och speciellt inte då, på den tiden, i den här
staden, så det värmer extra mycket när jag upptäcker skillnaden.
Och t.o.m mitt förhållande till myndigheter och inte minst till min
mor har genomgått en närmast mirakulös transformation vilket gör
mig både häpen och tacksam.
Det
är klart, det har ju gått några år. Ett inre arbete har pågått
som skapat den där samhörighetskänslan inombords. Det är där det
börjar förstås; i mitt inre och mitt förhållande till mig själv
som sen speglas i världen omkring.
Känner
samhörighet utan att behöva kliva in i boxen.
På
stadsbussen.
Kära
tonårstjejer, gå inte på den stora Myten! Tro inte
att ni kan köpa tillhörighet och samhörighet i form av smink och
kläder. Det finns hos alla ett grundläggande behov, en
överlevnadsinstinkt faktiskt, att höra till. Men det sitter inte i
det yttre; sminkad på samma sätt som de andra tjejerna gör inte
gemenskapen starkare, bara ytligare. Istället missar vi det som
verkligen håller oss samman: Vårt inre, vår äkthet, vår
sårbarhet, vår öppna, gemensamma, unika mänsklighet
Naturen.
Har
alltid funnits där. Som en kär vän, en hjärte- och sinne-öppnare,
en tröstare, en själavårdare med en skönhet som ofta får mig att
bara stå där, stilla, hänförd, tacksam.
Borde-demoner.
Ibland
blir de så tydliga; borde-tankarna. Borde vara mer effektiv, borde
producera mera, borde vara mer kreativ, borde göra det och det och
borde, borde, borde. Vilken enorm stress de tankarna framkallar! Helt
i onödan dessutom för inte blir det mer gjort för att jag lägger
ner en massa energi på att kritisera och slå ner på mig själv.
När jag inser det träder hon fram som en gudinna och lägger en
mjuk, sval hand på min panna och får borde-tankarna att framstå
som fåniga demoner. De drar sig fegt undan, de klarar inte
strålglansen från mitt klokare jag.
Välfärdsrädsla.
Tänk
vad rädda vi är om vår välfärd! Och tänk vad rädda vi är för
förändring och oj vad läskigt att inse att världen bortom det
västerländska välståndet kryper allt närmare inpå. Människor i
ofattbar nöd som vi förut bara sett på nyheterna står helt
plötsligt här i vårt land, i vår stad. Och många, många fler är
på väg. Men ju större kris, ju fler bomber och ju fler människor
på flykt desto mer drar Europa för sina gardiner, låser sina
dörrar och stänger och bommar igen. Och fortsätter sälja bomber
för att hålla välfärdskarusellen snurrande.
